Om du skall öfverlefva mig en gång,
När döden mina ben med mull betäcker,
Och kastar ögat på min simpla sång,
Som minnet af den döde vännen väcker,
Jemför den då med tidens bättre smak,
Och göm den, fastän öfverglänst af mången, —
För min skull blott, ty versen är en sak,
Hvari jag skyms af mästarne i sången.
O, unna mig den ömma tanken blott:
»Om vännens sångmö left i våra dagar,
En frukt mer fin han nog af henne fått,
Med bättre form och efter högre lagar.
Nu kan en skald sin vers långt bättre pensla, —
Så hyllar jag hans stil, men vännens känsla.»