Jag sett rätt många morgnar, herrligt sköna,
Då solen kungligt helsat skog och berg,
Och kysst med gyllne anlet ängar gröna,
Och bleka strömmar prydt med himmelsk färg;
Men snart den låtit usla skyar fara
Med dyster molndunst om sin himlabrand
Och dolt till verldens sorg sin blick, den klara,
Samt osedd smugit så till vesterns rand.
Så var min sol en morgonstund upprunnen
Och sken med stolthet på min pannas bryn,
Men ack, en stund blott: nu är den försvunnen,
Och dold af luftens skyar för min syn.
Ej mindre kärlek dock hos mig skall rymmas:
Så väl som luftens sol kan jordens skymmas.