Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner
Vid söderns pol, till dess hon åter hinner
Den milda Vädurns blåa himmelstrakt,
Behärskar köldens kopparspira Norden.
De gyllne kornen slumra under jorden
Och drömma tyst om nya Vårars prakt.
Palats av drivor Vinterguden höjer,
Med bördors tyngd han fjällens granar böjer
Och slukar dalens låga kojor opp.
Ej bäcken mer igenom ängen seglar,
Ej morgonen den friska kinden speglar,
Ej fästets stjärnor, i hans stilla lopp.
Ej Näcken mer i flodens vågor kväder
Och ingen havsfru blekar sina kläder
På böljans rygg i milda Solars glans.
Ej älvorna i daggbestänkta gräset
Vid månbeglänsta dammars rand, på näset,
Man sväva ser i nattlig sommardans.
Se vintrens likdräkt vilar över ängen
Där förr i buskars skjul på blomstersängen
Ett hänryckt par mot aftonsolen log.
Se öde ligger, under drivans täcken
Den nejd, där förr vid kaprifoliehäcken
Med elfenhand Lucinda cittran slog.
Ej lärkan mer på lätta vingar buren
Sin morgonglädje tonar i azuren
Ej syrsan kvida hörs i daggig ljung.
Ej svalans stim ur sömnen odlarn väcker
Ej lövets skugga lyssnande betäcker
I ambranatten lundens sångarkung.
Ej turturns slag ur almens kronor ljuda
Blott gråa sparvar än varannan bjuda
Till nöjets fest i nakna toppars höjd.
Var gång då Solens guld ur molnet bryter,
Ur deras bröst ett tonrikt kväde flyter,
Likt återljud av flydda dagars fröjd.
Avlövade stå popplarne i lunden
En vitklädd vålnad lik i midnattsstunden
Sig eken höjer med ett dystert sus.
I andefärgen var gestalt sig målar.
I brokigt skimmer tallen återstrålar
Från rimbeklädda grenar Månans ljus.
Dock fröjdas Nordens Ynglingar och Tärnor
Fast Solen än från Vattumannens stjärnor
Med sneda blickar deras hembygd ser
Ej stormarne och kölden övervinna
De lågor, som hos Skandinaven brinna
Den fröjd, som modfullt ur hans öga ler.
Vid bjällrors klang i sefyrlätta släden
Han ljungar över fältet, under kväden,
Gensvarade av glada bröders tropp.
Hans jaktgevär i tallars skymning prålar,
Kring nyfödd snö, vid dagens första strålar
Förföljer han den rädda hindens lopp.
På fält av is se bygdens ungdom dansa
Med stålklädd fot. Se frostens blommor kransa
De gyllne håren, purpra gossens hy.
Se Nordens Mö med blickar himmelskt ljuva
Förtroligt småle ur en dunkel huva
Likt Månans ur den stilla nattens sky.
Med glädje nu man dricker punschens vågor
Och under skämt vid brasans muntra lågor
En ring kring flammande kaminen slår.
Fiolens röst ur marmorsalen ljuder.
I Nordens Sköna! han till dans er bjuder.
Gån, krönen lockarne med härmad vår.
En himmelsk känsla Ynglingen bevingar,
Då svävande i valsens yra ringar
Han Flickan för, som i hans armar ler.
På hennes kind se nöjets morgon glimmar
Då under lek i kvällens sena timmar
En pantkyss åt den älskade hon ger.
Milt torkar Freja nu i Folkvangs höga
Kristallesalar tåren ur sitt öga
Och skådar vänligt ned på barnens ro.
Gråt ej, Gudinna! komma skall din maka,
Lik Nordens Solgud, i din famn tillbaka,
Då sipporna i Manhems dalar gro.
Naturen åldras ej, den evigt unga.
Snart fåglarne i vårens lundar sjunga,
Snart dagen över Idavallar gryr.
O Mänska, njut din levnads korta dagar.
Lik källans våg, som mellan vassen klagar,
Framblänker du på tidens älv och flyr.