Jag tror på ett Förnuft, som vidt kring Alltet tänker,
Mer långt än luften når, än ljusets stråle blänker,
En Gud, som varit har, som är och blifva skall,
I trotts af världars dom och solsystemers fall.
Det bloss oss dagen ger, de stjärnor Natten kröna
Som gnistor utgå från hans ljus,
Och allt det ädla, allt det sköna
Af honom är en skänk åt Jordens låga grus.
Jag på en Kärlek tror, som från Olympens throner
I tidens gryning steg till jordens mulna zoner,
Från verldens början re’n till offer utsedd var
Och mänskan till sin Brud för sekler kårat har.
Af Isis ömsom född och Venus och Maria
Hans gudom sväfvar kring oss än.
Från dödens våld han vill oss fria
Och till vårt fosterland mildt föra oss igen.
Jag tror en bildningsdrift som herrskar i Naturen
Kring jorden blommor sår och stjernor kring Azuren,
På själarne dock mäst sin allmakt plär bete
Och viger mänskans bröst till himlens altare.
Han tröstar och hugsvalar Bruden,
Han jordens rop till himlen för.
Ve den, som fräckt bespottar Guden,
Som blundar för hans glans och ej hans stämma hör.
Jag tror att ingen död min varelse kan ända,
Att detta hjertas lif skall evigt återvända,
O Kärlek, vid din röst, din milda andedrägt,
Som blomstren höja sig för vårens ljumma fläkt.
Jag på en samling tror af ljusets sälla Andar,
Jag tror att segrande en dag
Min Ande sig försonad blandar
Vid Skaparns helga thron i deras brödralag.