Att verlden ej må tvinga dig berätta,
Hvad dygd jag haft, då du mig älskar än
I döden, må du glömma mig med rätta,
Ty jag i intet är dig värd, min van;
Så framt du ej vill fromma lögner smida
Och göra mer för mig, än värd jag är,
Och på mitt döda jag mer ära sprida,
Än sniken sanning villigt mig beskär.
Att ej din kärlek må för falskhet skyllas,
Om utan rätt af dig jag skjutes fram,
Må med min kropp mitt namn i grafven myllas,
Och ej mer lefva, dig och mig till skam.
Ty skäms jag för hvad jag författa lärde,
Blygs du att älska ting af intet värde!