När jag gått bort, sörj mig ej längre då,
Än du hör klockan ringa för den döde
Och säga verlden, att jag nödgats gå
Från uselt lif att dela maskars öde.
Ja, ser du dessa ord, kom ej i hog
Den hand, dem skref: så älskar dig mitt hjerta,
Att hellre jag sänks ned i glömskans våg,
Än att mitt minne skulle ge dig smärta.
Om, säger jag, på denna dikt du ser,
Då kanske jag i mullen re’n försvunnit,
Ej ens mitt stackars namn du nämne mer,
Men må din kärlek med mitt lif förbrunnit;
Att ej den visa verlden ser din gråt
Och när jag gått, har dig att skratta åt.