När för ett råd af ljufva, tysta drömmar
Jag kallar minnet fram af ting, som flytt,
Då suckar jag, att allt ifrån mig strömmar,
Och tidens fart mig smärta gör på nytt.
Då svämmar ögat upp, ovant att flöda,
För mången vän, omsvept af dödens natt,
För kärleks längese’n förgätna möda,
För mången dyr, men svunnen bilderskatt.
Då lefves om igen den gamla sagan,
Och tungt från qval till qval jag täljer om
Den dystra räkningen af klagad klagan,
Som om jag nu den obetalt bekom.
Men tänker jag på dig, min vän, utjemnad
Är genast all förlust och sorgen lemnad.