En blomma rinner upp ur mull,
Av vinden blåses hon omkull;
Hon vissnar och hon faller av,
Och vintern bäddar hennes grav.
Så är ock med en skönhets prakt,
Hon äger ej fullkomlig makt:
Hon lider oundviklig nöd
Av sjukdom, ålder, tid och död.
En skönhet är allena till,
Som ensligheten trotsa vill:
En ren, en klar, en helgad själ,
Hon växer till och prydes väl
Av himmelsk prakt — en skönhetsskrud,
Som gör, att hon behagar Gud.