Siskan och Näktergalen
Fabel
Fabel
Siskan kom till Näktergalen,
Den hon vänskap svurit har,
Gråtögd, vred och rörd hon var.
"Vet du", sad´ hon, "nyss i dalen
Var jag på en fågelfest,
Det jag ångrar tusen gånger;
Tänk, man tadlar dina sånger,
Och de skönsta aldramest.
En på drillen lyte lade,
Sade, att han faller trögt;
En, att sången går för högt.
Ändtligt Spolen myndigt sade:
Hela rösten jag försmår;
Tacka vill jag Trastens tunga,
Lärkan kan och ändtligt sjunga,
Så att sången man förstår.
Men mig mest till iver rörde
Otacksamma Gökens spel;
Aldrig utav dig jag hörde,
Att du siktat andras fel.
Deras gåvor du berömmer,
Lämnar heder i sitt mått,
Icke heller den fördömer,
Som ej någon stämma fått.
Vi skall du så lindrig vara
Om de andras sång och tal?"
"Därför" — hördes fågeln svara —
"Att jag är en näktergal."