Triumf, o Svea, sjung!
Omarmar ej Din Kung
Sin dyre Son?
Du sjelf din Frälsare?
Må högtidseldar le,
Kanoner fröjden te
Med festligt dån!
O Segerhjelte! hell,
På tallbekrönta fjäll,
I bergig Nord!
Din arm i helga krig
Gigantiskt lyfte sig
Och tacksamt ärar
Dig En frälsad Jord.
O hell, från Seinens strand,
Till Odens helga land
De frias tjäll!
I krigisk segerprakt
Går Sveas kämpamakt
Kring fanorna i vakt
Kring charen, — hell!
I ärorika tåg
De öfver Elbens våg
Med hämnarn gått.
Den stolta Rhein också
De skådat, klar och blå,
Kring drufvokullar gå,
Kring marmorslott.
Till Nordisk bardalek
De trängta nu — för vek
Är Söderns strid.
Förrn Thule lugnad är,
O järnbeklädda här!
Ej hvilan Du begär,
Ej sömnens frid.
Än modren sakna skall
Sin älskling, — viggars fall
Han trotsar, blind —
Och ingen mirt än får
Bekransa flickans hår,
Än rinna skall dess tår
På månblek kind.
O Hjelte! för oss an!
Den väg Ditt snille fann
Till segern bär.
Hur skönt att fjällens snö
Med blodets rosor strö!
Att i din åsyn dö
Vår himmel är.