Jag såg civismen, hur med gäckad arm
Mot våldets forssar dammar han uppförde,
Såg svärd och bilor straffa Dygdens harm
Och röfvarhorders segerlöjen hörde.
Då grät mitt öga, häpet irrande
Kring jordens dystra, blodbestänkta zoner,
Och ur sitt fängsel Anden längtade
Till högre verldars fria regioner.
O Du som dundrande i molnen far,
Hvars bud af Solar och planeter följas,
O Gud! om Dygden blott Din kärlek har
Hvi skall Din kärlek jämt i töcken höljas?
Och våldet evigt härja detta klot?
Och åldrars vittnen jordens hopp foröda?
Och frihet, väpnad mot Tyrannens hot,
Med krossadt hufvud för dess fötter blöda?
Dygd! gudaflamma i de ädles bröst,
O Du, som, upphöjd öfver grusets hinder,
Ger bojans Son i häktets afgrund tröst,
Med ärans rodnad purprar nödens kinder!
Hell dock den ädle, hell! som äger Dig
Och lugn ser Nornan sina lansar hvässa!
Trotts hunger, plågor, nakenhet och krig
Skall segerkronan flamma kring hans hjässa.
Fritt Ödets järnris honom gissla må —
Se, döende, mot dundrarn i det höga
Ur marterdjupet lyfter han ända
En obesegrad själ, ett tårlöst öga.
Må verldar rysligt störta mot hvarann,
Må Solen mörkna, himlens Stjärnor falla,
På verldens spillror triumferar han,
Ur domens åskor gällt hans hymner skalla.
Nationer! himlen friheten Er gaf
Åt sensta åldrar den i arf bevaren,
Och slukens alle förr af samma graf
Än I det tunga träldomsok förfaren!
Nej! aldrig skall Du, o mitt fosterland!
För våldets blodbestänkta gissel bäfva,
Och Fädrens skuggor, på din helga strand,
I bojor smidda barnabarn omsväfva.
I Ebros Söner! I hvars borgardygd
Så himmelskt strålat under hårda Öden,
Och som till ärfda rättigheters skygd
Med romersk storhet offrat Er åt döden,
O, slumren, fallne, ljuft på Ärans bädd!
Ert lof skall fylla tidehvarfvens quällar
Och gråa Barden, harpan florbeklädd,
Med ljufva tårar fukta Era hällar.
Hvad? Är det dagen, som jag randas ser,
Och Dygdens jubel som mitt öra fyller?
En morgonrodnad, upphöjd öfver Er,
Förtryckta länder! nattens hvalf förgyller.
Så höjen åter Eder frihetssång,
Så låten dubbelt krigets åskor blossa!
I himlens åsyn svärjen än en gång
Er svurna ed att krossas eller krossa!
O Albions Hjelte, Ossians tider värd,
Alcidens ära, jordens offerlågor!
Som väpnad kom med hämndens ljungeldssvärd
Till Söderns halfö öfver hafvets vågor,
Som Junots här, med Dina åskors ljud,
Ur Lusitaniens blomsterdalar drifvit
Hvars lockar nu, i gudastrålars skrud,
Vid Salamanca festligt krönte blifvit!
På stjärnehvalfvet glimmar ren Ditt namn,
Och inget töcken skall dess klarhet skymma.
Odödligheten öppnar Dig sin famn
Och jordens dalar ej Din lofsång rymma.
Nu Era kedjor skaken, alla land!
På Fädrens glömda, sörjande troféer
Med ånger blicken och, från strand till strand,
Hvarann tillsjungen, väldige Tyrtéer!