O, hvarför lefver han i verldens smitta
Och hedrar lasten med, att här han fins,
Då synden vill hos honom ursäkt hitta
Och i hans svit sig kråmar som en prins?
Hvi härmar sminket med sin färg hans kinder
Och stjäl ett dödt sken från hans klara hy?
Hvi äflas torftig skönhet, trots allt hinder,
Med falska rosors glans att synas ny?
Hvi lefver han just nu, då lifvet gjort
Bankrutt och saknar blod, som lifligt glöder?
Ty han är nu naturens tillflyktsort,
Som med sitt goda ensam henne föder.
Ack jo, hon visa vill, hur rik hon var,
Förr’n verlden usel blef, i forna dar.