Ej egen fruktan, ej profetisk aning
Hos hela verlden om hvad komma tör,
Blef för min kärleks lif en afskedsmaning,
Fast domen tycktes sätta gräns derför.
Förmörkelsen har månen öfvervunnit,
Sin spådom sorgprofeten gäckas med
Till visshets säkra höjd har tviflet hunnit,
Och oljeqvisten bådar evig fred.
Min kärlek fått af tidens balsam lisa
Samt är nu frisk, och döden är mig blid,
Se’n jag, trots honom, lefver i min visa,
Men han mot stumma horder drar i strid.
Du i den visan skall din grafvård finna,
Då kungagrifters hjelm och bronz försvinna.