FronderietTil L. Ja, lät oss le åt dessa svagaSom, dårade af lyckans prål,Allenast Börd och Titlar tagaTil sina Qvädens föremål. Ja, lät oss lasta och fördömmaDen låga egennyttans träl,Som ej i Sånger blygs berömmaHvad han föraktar i sin Själ. Men ömkom en fanatisk fjoller,Som i en mjältsjuk cynisk drömAlt för et nedrigt smicker håller,Som sägs til en Magnats beröm. Skald! ropar han, at värdigt qväda,Som Frihetsvän och Sanningstolk;Glöm ej at ouphörligt smädaMot lysande och mägtigt folk. Det fordras Tiggarns slarfvor bära,At vara Ädel eller Klok;De Stora känna ingen ära(Som sjelf jag läst uti min bok.) Åt den i guld och purpur lyserNaturen aldrig dygder gett;Nej, Hofvet endast Tigrar hyser(Som sjelf jag från min vindsglugg sett.) Alt är föraktligt hos de Höga;Alt är gudomligt hos de Små —Så dömmer blott Frondörens öga;Et uplyst öga icke så. Den sanna Philosophens hjertaEn lika billig afsky bärFör Hycklets smink och Tadlets svärta;Och vördar Dygd ehvar hon är. Så, ädle Skald! du äfven tänker,Då, utan tvång och utan flärd,Du all förtjenst dit offer skänker,I högre eller lägre verld. Man öfver alt din Skaldmö känner,Der smak och sanning para sig:Och sjunger du om menskjovänner,Är hjertat det som röjer dig.