Tartaren luta såg sit välde,
Om ej, vid en bedräglig dag,
Han Dygdens ädla skick förstälde,
Och gåfvo Lasten des behag;
Strax ur des djup två andar trädde,
Som dem i växlad drägt förklädde:
En, Smickret, sänd, med smink och pragt,
At lastens grymma skepnad dölja;
Och Afvund, lärd, at dygden hölja
Med mörker, smälek och förakt.
Det är hos Kungar och de Höga,
Som Smickret skydd och fristad nått;
Ur stoftet med et lyftadt öga,
Det tilber deras gröfsta brott;
Den bof, som plundrar och förtrycker,
Som brödet från den usla rycker,
Som höljs med tårar och med blod,
Med Gudanamn af trollet äras;
Och bålet, där han bordt förtäras,
Förvandlas til en minnesstod.
Och Afvund! du, bland lasters skara
Den hätskaste, som dagen sett;
Som nödgas sjelf de qval förfara,
Dem du åt jordens barn beredt;
Hvad färg kan Stygens mörker skildra?
Hvad hand den fasa ej förmildra,
Som af dit väsen bildning ger?
Du med din röst och åsyn sårar;
Du ler vid den förföljdes tårar,
Du gråter, då den ädle ler.
Sen af det fräcka Högmods brånad
I Dårskaps sköt du aflad var;
Du sjelf utaf din fader rånad,
Försmädelsen til lifvet bar:
Sig ormar kring din hjessa fläta,
Som dina egna lemmar fräta:
För dina lönska blickars brand
Behag och nöjen sig förskräcka;
De blomster, lifvets väg betäcka,
Förvissna, rörde af din hand.
Du dina skott mot dygden lossar
Hvar hälst, i kojor eller Hof;
Du Hjeltens ärestod förkrossar,
Och fläckar Philosophens lof:
Sig Fredrics arm förgäfves väpnar,
Du ensam för hans svärd ej häpnar,
Hans vishet ej din aktning får:
Sit lif en Rousseau fåfängt döljer;
Från ryktets ban du honom följer
Til sjelfva enslighetens vrår.
Mon endast jorden vittne blifvit
Af dina nidingsfulla brott?
Nej, högre du din djerfhet drifvit,
Du hotat sjelfva Himlens Drott:
Du Änglars dygd och vishet störde,
Och dem i fåviskt högmod förde,
At åtrå Skaparns öfvermagt;
Men han var Gud: — och blixtens lågor
Dem störtade i blygd och plågor,
Från Seraphimers höjd och pragt.
Än hämd du mot förtjensten kräfver
Med öpet våld och smädeskri;
Än du des sällhet undergräfver
Med doldt och tyst förräderi;
Än, under sken at Himlen tjena,
Du ses af religionen läna
Des offerjärn, mot snillets folk;
Än, under namn, at allmänt bästa
Emot en vådlig dygd befästa,
Du länar politikens dolk.
Athen! som verldens undran njutit
För ljus och storhet och behag;
Hvem var det, som din sällhet brutit,
Som släckte ut din äras dag?
Jo, Afvund, Afvund; — hörs du svara:
Hon, för en digtad frihets-fara,
Themistocles i landsflykt dref;
Hon Socrates i bojor sänkte,
Hon från Aniti händer skänkte
Den dryck, hvarmed han mördad blef.
Hon först den läran djerfdes yrka,
Som hopens blinda bifall vann;
At sällan man med snillets styrka
Et ädelt hjerta fogadt fann.
Hvad? — De som Gudars vishet vinna,
Til Gudars dygd ej skulle hinna?
Hvad? — Då man dagens Konung ser
Högst uppå Himlens bana tåga,
Hvem är den dåre som djerfs fråga,
Om han ej högsta värma ger?
Men, Afvund! mon då grafvens boning
Ej mot din vrede ger mig skygd?
Är då min död ej den försoning,
Som gör tilfyllest för min dygd? —
Nej, skulle lagrar griften hölja,
Lär du ock där mit stoft förfölja:
Du Juliani ädla namn
I flere seklers omlopp hädat;
Du längst i Nordens trakter smädat
En Voltaires dyrkansvärda namn.
I, Dygdens Hjeltar store Snillen,
Som manade af ärans röst,
Ert väl för verldens väl förspillen!
Gån då, bemannen edert bröst
Vid åsyn af den vissa smärta,
Som Afvund ämnat edert hjerta;
Gån, söken ej, mot ödets lag,
Åt hennes grymma hat beveka,
Hon kan ej sjelf sin hämd förneka
Åt dygdens sårande behag.
Så Guden, af hvars gyllne strålar
Naturen lif och sällhet får;
Hvars skönhet sommarns fägring målar,
Hvars godhet rigtar höstens spår;
Ur jordens djup de dunster lockar,
Som, saml a de i skyars flockar,
Än skymma för hans ljusa lopp;
Än ur sit brustna sköte föda
Den storm, som härjar fältets gröda,
Den blixt, som krossar ekens topp.
