Zemir! hur länge tror du väl
Naturens lagar strafflöst kränka?
Hur länge, spotsk i ditt befäl,
Så mången ynglings bröst uti förtvivlan sänka?
Det gavs din skönhet makt, att göra mig till träl;
Men tiden, att din träl sin frihet återskänka.
Ja, darra vid hans namn! ren, tyst, i dina spår
Med vingad fot och lyftad lia
Han jagat dina steg till gränsen av din vår,
Och vid sin gröpta kind och vid sitt vita hår
Svär, att ur bojan snart din älskare befria...
Svär att den hand, som klippans tall
Och däldens ros med lika lätthet fällde,
Också en dag väl skörda skall
En liten trubbig näsas välde.
Du hör mig, spotska! med foräkt;
Du tror ej, blinda! vad jag säger.
Du tror att ungdom kring ditt läger
Skall evigt, evigt hålla vakt;
Jag ber dig än en gång besinna
Vad jag dig sagt,
Om du ej vill med tårar finna
Min spådoms makt.
De hår, som nu i mörka vågor svalla
På ditt albastervita bröst —
Zemir, förskräcks! – i höst, i höst
De skola falla.
Din blick, som än en liten tid
Uppned på alla huvun vänder,
Förjägar alla hjärtans frid,
Och själva ålderns isar tänder,
Och splittrar Visdomens egid;
Din barm lik källans silverbölja
Tyst gungad av en västanvind,
Där tusen kärlekar sig dölja;
Och rosen, purprande din kind,
Och dessa tänders snö, och denna muns koraller,
Som fruktlöst mitt begär till dina kyssar väckt:
Zemir! allt, allt förgås. En natt... en kylig fläkt...
Korallen bleknar, Rosen faller.
Det glas, dig fordom visat har
Skön, tjusande, som en Gudinna,
Du ännu trotsig till dig tar;
Men huru häpen skall du finna
En... käring kvar!
Då skall din klagan dagligt bliva:
»Natur! ack huru grym du i din delning är!
Vi skall du ömt begär, förutan ungdom giva?
Och ungdom, utan ömt begär?«