Ensam, i min hyddas famn,
Med min saknad innesluten,
Ögat skumt och rösten bruten,
Suckar jag Zulimas namn:
Blodet svallar, bröstet häves,
Lågan genom själen tär;
Jag förkväves, jag förkväves
Utav minnen och begär.
Du, som mina ödens skick
Med ett ögnakast förbyter!
Från ditt löje livet flyter,
Världen ljusnar i din blick:
Kroppens plågor, sinnets smärta,
Gravens djup som förestår;
Allt förglömmes, då ditt hjärta
Mot mitt ömma hjärta slår.
O! vad vore utom dig
Lyckans nåd och snillets lager? —
Blott en skugga, som bedrager;
Blott en dröm, som skingrar sig.
Jämte dig, jag ej förskräcktes
För Tartarens gruvlighet;
Utom dig, min ledsnad väcktes
Vid Serafers salighet.