O Du! som ger mitt hjerta lag,
Och tänder hoppets glada strimma,
Tror du att året har en dag,
Tror du att dagen har en timma,
Då jag är glömsk af ditt behag,
Och då i dina band försvuren,
Jag intet dig min dyrkan ger,
Och intet dig med tjusning ser,
Och dig allena i Naturen?
När Morgonrodnan skön och mild
Mig helsar först ur Österns skyar,
Eglé! hon blickar fram din bild,
Och dagen i min själ förnyar.
När åter Himmelens Regent,
Sin gyllne väf kring fästet spänner,
I strålen som från zenith bränner,
Jag väldet af de lågor känner,
Som du i detta hjerta tändt.
När luftens rymder börja svalkas
Och strålen snedt mot böljan slår,
Eglé! du nya segrar når,
Det sällskapstimman är som nalkas;
Vid en concert, en assemblé,
Jag ser ditt skälmska öga le,
Och Kärleken omkring dig skalkas,
Att alla åldrar bojor ge.
Jag gossen ser i dig betagen,
Förundrad hvad hans hjerta bryr,
Från lek-kamraters äfventyr,
Af dina tjusnings-blickar dragen;
Och ynglingen af kärlek yr,
I dina fjät förlora dagen;
Och gubben glömsk af sina år,
Förtjust för dina fötter falla,
Och ur sin flydda ålders vår,
Förflydda känslor återkalla.
Men om jag dig mitt offer ger,
Bland hopen som förtrollad brinner,
Hur mycket dyrkar jag dig mer,
När jag min sällhet närmre hinner,
Och hemma dig allena finner,
Och åt rivalers suckar ler!
Och när, — — — men nej en trolös penna,
Som kunde blotta nöjets spår,
Skall intet all den sällhet känna,
Som då, i våra öden rår.
Ur yrslan af vår himmel väckte,
Hvad njutning i förnyadt skick,
Att mötas af din ömma blick,
Som nöjet nyss i ögat släckte.
Att lutade emot hvarann,
På din förtrogna soffa språka;
Om hur jag först ditt hjerta vann;
Och hur din Argus luras kan,
Och vi härnäst hvarandra råka.
Så herden med förtjusning ser,
När dagens fackla brunnit ner,
Gudinnan för de ljusa nätter,
Mer lugnt, men intet mindre skönt;
Försilfra dessa rika slätter,
Som solens gyllne strålar krönt.