J unga skalder samlen eder,
Att lyssna till min harpas slag!
Den väg som bäst till Pinden leder,
För er jag öppna vill i dag.
Må andra fritt mot fästet ljunga,
Att hjeltarnes bedrifter sjunga:
En lägre flygt kan bli min lott;
Men lyftad opp på Astrilds vingar,
Den ton som från min harpa klingar
Skall helgas nöjet, nöjet blott.
Du! som för sällhet och för smärta
Ännu en lika främling är,
Men med ditt oförfarna hjerta
En blick åt Snillets tempel bär,
Tro ej att hinna dit allena!
Nej dig med Paphos Gud förena;
Hans dyrkan intet mer förgät.
Begynn att för en skönhet brinna,
Och offra åt en älskarinna,
Som leder dina rädda fjät.
Parnassens välde Cypris delat
Från skaldekonstens första dar:
Den första som på lyran spelat,
För sin herdinna sjungit har.
Lik Philomele, i lundens sköte,
Han söng vid nattens tysta möte,
Sitt hjertas sällhet eller qval,
När Ljusets Förste tände dagen,
Han söng de segrande behagen
Hos Skönheten, som fäst hans val.
De största skalder Fröja tjenat,
I alla land, hos alla folk;
Sin eld hon Flacci snille länat,
Racine har varit känslans tolk;
För Cypris Tasso offer burit,
Anacreon dess hyllning svurit,
Och han, hvars sång vid Mälarns strand,
I ömma bröst de lågor tände,
Ju lagren fick af Fröjas hand.
Långt borrt från Ceres plöjda fårar,
På sjelfva klippans kala topp,
Vid solens eld och molnens tårar,
Förundrad blomman rinner opp;
Så älskarn ofta i sin yra,
Fast ovan vid Apollos lyra,
Af kärleken allena förd,
Förmätna slag på harpan vågar,
Och hjertat blott om konsten frågar,
Och blir ändå med bifall hörd.
Men örnen krupen ur sitt näste,
Som fåglars kung ej helsad är,
Förrän mot dagens ljusa fäste,
Han af de äldre flygten lär;
Så du som nyss åt Fröja skattat,
Och första gången lyran fattat,
Tro ej att re’n till lagren nått.
Nej, må ditt snille konsten lära
Af skalderna som lagrens ära,
Med seklernas beundran fått.
Må själen flyttad till ditt öra,
I våld af känslans ömma Gud,
Än Flacci glada sånger höra,
Och än Tibulli klagoljud.
Vid Sapphus röst må blodet svalla!
Racine må dina tårar kalla!
Kan hända då, en lycklig dag,
Man ock åt dig skall lagren dömma,
Och Leopold din eld berömma,
Och Oxenstjerna ditt behag.
Men hoppas aldrig denna äran,
Om skild från goda seders tvång,
Du väcker Gracernas förfäran,
Med någon mindre agad sång.
Af vällust må din tafla brinna,
Men måla henne som Gudinna,
Ej med Cynikens fräcka drag;
Hos Lais vakta dig att dröja,
Låt Cypris få ha qvar sin slöja,
Och fly en allt för öppen dag.
Vid valet af en älskarinna,
Vid klangen af din harpas ljud,
Må du en gynnad skönhet finna,
Af Snillets och af hjertats Gud!
Till dig må hennes bifall bära,
En säker pant af lagrens ära!
Men mot din mera sälla lott,
Emot en vink utaf den sköna,
Som smyger sig att dig belöna,
Ack hvad är lagrens ära blott!