Räds du för tårar i en enkas öga,
Då du förtär dig sjelf i ensamhet?
Ack, om man nödgas skall dig barnlös höga,
Till enka gör du verlden sjelf med det.
Ja, verlden blir din enka, och hon gråter,
Att ingen bild du lemnat efter dig,
Då enskild enka dock sig trösta låter,
Om mannens bild hos barnen yppar sig.
Se, hvad en slösare omkring sig kastar,
Det vexlar plats, men ej ur verlden förs.
Men slösad skönhet till förintning hastar,
Och just af brist på brukning den förstörs.
Kärlek till andra fins ej i ett hjerta,
Som med så gruflig skam sig sjelft kan svärta.