Var det hans stolta diktnings fulla segel,
När efter dig den gick på kaparjagt,
Som mina tankar höll med lås och regel,
Att dö i hjernan, som till lif dem bragt?
Var det hans själ, af andra lärd att skrifva
Med öfverjordisk konst, som ned mig slog?
Nej, han ej och hans tomtar ej, som drifva
Sitt nattspel, verkat, att min stämma dog.
Han och den artiga familje-nisse,
Som nattligt honom gäckar med sitt hvisk,
Ej kunna på den segern vara visse:
Den fruktan ej mig gjorde mindre frisk.
Men när du nådigst i hans led dig ställde,
Då var det slut hos mig med sångens välde.