Då ensamt jag dig bad om ditt beskydd,
Min vers allen’ njöt ditt behag, det rika.
Men nu är all min dikts förtrollning flydd,
Min sjuka sångmö för en ann’ ger vika.
Jag vet, du är ett ämne, ljufva vän,
Som nog en mera värdig skald förtjenar;
Dock, hvad om dig han månde sjunga än,
Han tar från dig och åter dig förlänar.
Han ger dig dygd, — den måste sig förskrifva
Ifrån din lefnad; skönhet han dig ger, —
Han fann den på din kind; han kan ej gifva
Dig något pris, som ej hos dig man ser.
Så tacka ej för hvad om dig han talar,
Ty hvad han skyldig är, du sjelf betalar.