För hvad du gjort, du må ej mer bedröfvas;
Rosen har törnen, silfverbäcken slam,
Båd’ sol och måne kunna ljus beröfvas,
Ur skönsta knopp en mask kan kräla fram.
All verlden felar, och jag sjelf deri,
Att jag med liknelser ditt fel tycks hylla;
Bestickande mig sjelf, jag gör dig fri,
Då mer, än du begått, jag vill undskylla.
Ty mitt förstånd försvarar dina lustar,
— Din egen motpart är din advokat —
Och mot mig sjelf en rättegång jag rustar.
Så kämpar kärlek i min barm med hat,
Att jag blir medhjelp åt den hjertetjuf,
Som fräckt mig röfvar — och dock är så ljuf.