I spegeln se och säg din bild så fager:
»Nu är det tid att forma om dig visst.»
Göm du det icke, verlden du bedrager,
Och sin välsignelse en moder mist.
Ty hvilken jungfru, nu en oplöjd hage,
Försmådde gifva dig din kärleks kraf?
Och hvar fins väl den för sig sjelf så svage,
Att han vill bli sin egenkärleks graf?
Du är din moders spegel, och du väcker
Hos henne minnet af en vår så blid:
Så sjelf en gång i ålderns dar du stäcker,
Trots rynkor, blicken mot din gyllne tid.
Men om du lefver, att af ingen minnas,
Dö ensam, och din bild skall snart ej finnas.