Liksom på scenen en ovan aktör,
Som genom rädsla skämmer bort partiet,
Eller ett djur, hvars öfverretning gör,
Att kraften sättes ned af raseriet;
Så glömmer också jag, rädd och försagd,
Att kärlekskultens former skäligt vörda,
Och af mitt hjertas eld i vanmakt lagd,
Jag dukar under för min kärleks börda.
O, derför måtte mina sånger bli
Dig stumma tolkar, hur mitt bröst försmäktar;
De tigga kärlek, be om sympati
Långt mer, än någonsin min tunga mäktar.
O, lär förstå, hvad stum jag skrifvit har:
Med ögat höra kärleks konst ju var.