Du vet, att genom mened din jag blef,
Men du som min har dubbel mened svurit;
Ditt gamla trohetsband du sönderref,
Och se’n blef hat den frukt, det nya burit.
Dock — hvi för tvenne edsbrott dig anklaga,
Då jag väl brutit tjugu? — Hvad du hört
Att jag dig svor, var blott att dig bedraga,
Och all min ärlighet har du förstört.
Ty jag har svurit, att med tro och sanning,
Blidhet och kärlek du har tjust min hog,
Och för att ge dig ljus förutan blandning,
Tvangs ögat se tvärtom mot hvad det såg;
Ty jag har svurit, du var skön, du såta:
Må himlen mig så grof en lögn förlåta!