Den mun, som Amor sjelf har gjort,
Har hviskat tyst till mig: »jag hatar», —
Mig, som till den blott längtan sport!
Nu ser den, att mitt qval det matar,
Och strax den blir så mild och from,
Åt tungan lämplig näpst beskäres:
Förr van att fälla vänlig dom,
Hon nu en annan helsning läres;
»Jag hatar» får en eftertropp
Som följer så, som dagen följer
På natten, när för ljus och hopp
Den djumpt i mörkrets hem sig döljer;
»Jag hatar» — men hon skänker mig
Nytt lif igen med »icke dig».