Hvar en sin önskan har, du har din vilja,
Och det tillräckligt, ja, till öfvermått;
Ty du har mer än nog bland dem, som gilja,
Af mig, din ljufva viljas råge blott.
Vill du, hvars vilja har så vida gränser,
Ej en gång täckas ta till godo min?
Månn’ blott för andra du så nådigt glänser,
Men ej till mig en blick vill kasta in?
Se, hafvet upptar i sitt sköte ju
Det blida regnet, att sin rikdom öka.
Så må, fast rik på vilja, äfven du
Ditt väldes vidgning med min vilja söka!
Låt dem dig åtrå alla vara till,
Slut dem till ett, och jag deri — din Will.