O, hulda gosse, du, som med din makt
Ur tidens hand har glas och lie bragt,
Som, hur du åldras, grönskar och bevisar
Just med din friskhet, hur mig åldern isar!
I fall naturn, som all förstöring styr,
Dig håller åter, då du framåt yr,
Hon gör det, för att visa sin förmåga.
Och hur mot tiden sjelf hon trots kan våga.
Dock frukta den, du, hennes bästa skatt!
Hon har dig nu, men ej för evigt, fatt.
Betalning, fast fördröjd, hon lemna måste,
Och priset, det blir du, hvad än det koste.