Har möjligen min själ, bekrönt med dig,
Af smickrets kungagift sig låtit döfva?
Eller har ögat talat sant till mig
Och af din kärlek lärt sig trolldom öfva, —
Att skapa om vidunder utan norm
Till cherubim, i fägrings makt dig lika,
Och ge åt allting fult fulländad form,
Blott der omkring dess blickar samlas rika?
Ack nej, det första är det, — ögonsmicker!
Min ande som en riktig kung det tar;
Ty ögat känner nog, hvad helst han dricker,
Och åt hans gom det bägarn tillredt har.
Är det förgift, — nå väl, det mindre gränsar
Till synd, när ögat först pokaln kredensar.