För mig du städs blir fri från ålderns rost;
Än ser hos dig jag samma skönhet trona,
Som då jag först dig såg. Tre vintrars frost
Från skogen skakat ned tre somrars krona;
Tre vackra vårars grönska såg jag vänd
Till gulnad höst i tidens gamla kedja;
April tre gånger är af Juni bränd,
Se’n först jag såg dig, frisk som nu, mig glädja.
Ack, dock din skönhet tör som visarn gå
Omärkligt, fast det steg ej syns, som tages;
Och så din blomning, som tycks stilla stå,
Förändrar sig, och ögat blott bedrages.
Men derför, efterverld, hör det förut:
Förr’n du blef född, var skönhets sommar slut.