På hinsidan jorden, der folket skall gå
Med fötterna gent emot våra –
Som flugor i taket spatsera de då,
Kan jag förstå;
Men dans skall väl trötta dem svåra!
Den tiden, då troll, som nu hjeltar ibland,
Fort sopade länderna rena,
En konung i blomma såg under sin hand
Sitt hela land,
Ej nejden vid hofvet allena.
Men dit kom en drake, en gräslig figur!
Med gap, som ett bergs uti låga!
En slingrande orm i hans stjert låg på lur.
Det stygga djur
Var blott med sin åsyn en plåga.
Men hören hvad föda han fräckt för sig grep:
Slikt fremmande Wolga ej sänder.
Som tranan små grodor, så menskor han knep,
Och folket pep
Som ostron i bestiens tänder.
Från granne till granne gick trumma och tut,
Och hingstar och rustningar gnydde.
Förgäfves! — Han höll både glafvar och spjut
Som klippan ut.
Han fnös: och allt föll eller flydde.
Re’n stod han för staden, med två sina ben
Mot vallen, och röt efter föda.
Hans giftiga anda långs gatorna hven:
På sten vid sten
Der stupade döda på döda.
Ej rikas palats mer än fattigas tjell
Förbifor den vingade döden.
De klämtande klockor från morgon till qväll
Med skräll på skräll
Begreto den stigande nöden.
Med häpnad ser kungen sitt glesnande folk.
Hvad råd att förödelsen hämma?
Här hjelper ej statskonst, ej gift eller dolk.
Tills ödets tolk,
I templet, upphöjer sin stämma.
«En mö utan vank skall till draken ges ut
Hvar dag, efter lott, utan skoning.» —
Man fasar, man tvekar. Dock sker det till slut:
En mö förs ut,
Och trollet beveks till försoning.
Han drog sig från staden till närmaste flod.
Der sam han, en hiskelig groda!
Tills offret kom fram: då mot stranden han stod,
Och grefligt blod
Höll lika med borgligt till goda.
Ty ingen familj, ej den högsta en gång,
Fick undan för Jottningen vika.
Hvad båtar nu ärans och höghetens bäug,
Och guld och prång?
Ack! nöden gör menniskor lika.
«O himmel! prinsessan! prinsessan!» — man skrek
En morgon, och sprang uti staden.
«Nu komma de. Gud! huru skön, huru blek,
(O lyckans svek!)
Hon går för den snyftande radon.
Ack! se med hvad tåligt, hvad christeligt mod
Hon möter den grufliga döden.
Förgiftige drake! En ängel så god!
Af kungablod!
O hvilka förskräckliga öden!
Se kungen! — Han gråter! – Ja gråt, du är far.
Men folket skall torka bort tåren.
Din endaste arfving, ditt öga det var!
Men se! du har
Ju tusende barn uti spåren.)) —
Så sorlade folket och jemrade sig,
Och konungen vred sina händer,
«Hvar blir nu den krona, jag ärnade dig?
Hvad gagna mig
Nu alla de sköflade länder?
Hvart leds du, min dotter! är brudstolen här?
Ve mig! jag försmådde den make,
Som himlen dig sände, som var dig så kär!
Och nu beskär
Dig himmelens dom åt en drake!»
I silfverhvit svepning, vid klagomusik,
Frambäfvade mållös den arma.
Nu tar hon sitt afsked vid tusendes skrik,
Re’n halft ett lik.
«O evige Gud! dig förbarma.»
Der står hon på stranden det menlösa lam:
Och draken, med ögon som lågor,
Upplyfter ur floden sin glödande kam,
Och rusar fram
Ifrån de nedrullande vågor.
Re’n gapar det glupande vilddjuret opp
Med hundrade gnistrande tänder.
Re’n faller hon död: — då i dundergalopp,
Med trofast hopp,
En blänkande riddare länder.
Med bröst af ett lejon, med arm utaf jern,
Med uppsyn som trollen förfärar,
Han kom, som från himlen, till oskuldens värn:
Hans arm af jern
Mer gällde, än vallar och härar.
Förr’n draken sig vände, med fnysande mod
Stod hingsten på fjelliga nacken;
Och klingan i gapet, i lungorna stod:
Och hu! hvad blod
Svart forsade utföre backen.
«Ligg der och ät folk, du din helvetes hund!»
Skrek hjelten, lik hänmarens engel.
Och flög till den sköna, som låg i sin blund
Med andlös mun,
Lik blomman på törstande stängel.
Han ropar, han suckar, han kysser — och nu,
Lik blomman på qvicknande stängel,
Hon lyfter sitt hufvud: «A.ck, vän! är det du?
I Eden nu
Oss ingen skall skilja, min engel.»
Men Eden försvann, medan riddaren lopp
Och högg sig en tand utaf draken,
Och svängde prinsessan på gångaren opp:
Och hopp! hopp! hopp!
Till kungen, som tror sig ej vaken.
«Min dotter! min dotter! — Du ende bland män»
— Nu tog han prinsessan vid handen —
«Tag halfva mitt rike, tag henne, min vän,
Men gif mig den,
Men gif mig den dyrbara tanden.»
Ännu i en samling af helga trofér
Den gräsliga tanden skall finnas:
Och ingen, som draken i Storkyrkan ser,
Lättsinnigt ler
Ät sagan, som klockarne minnas.