Vällustens förakt
Canzone
Canzone
O Yngling! rys att smaka
De blomsterkrönta skålar,
Som Lustans Fé med listig hand dig räcker.
Begäret håll tillbaka!
Den purpursaft, där prålar,
Förnuftets stråle i ditt hjärta släcker.
Snart ryslig natt betäcker
Den häpna Andens öga:
Till afgrundsbrädden drifven,
Du klagar, öfvergifven,
Och tordönsstämmor svara från det höga.
O, darra! evigt dödde
Den gudaeld, som än i stoftet glödde.
Må andra lifvets fröjder
I skummande pokalen
Med ifver söka, — i Ditt Tempel, Fröja.
På bergens fria höjder,
I stilla blomsterdalen
Åt Alltets skönhet vill jag mig förnöja,
Se Dagens Brud sig höja,
Med gullröd prakt, ur vågen,
Se gyllne skyar simma
Kring azurns fällt och glimma
I skiftad glans den rika himlabågen,
Vill höra lärkan quittra
Af fröjd — och källan slå sin dofva zittra.
Då Nattens Måne thronar
I bleka stjernehåren
Och Karlavagnen rullar, tyst, kring Norden,
Då näktergalen tonar
De eviga begären,
Som aldrig, aldrig, fyllnad nå på Jorden,
En ängel dessa orden
Då hviskar i mitt öra:
„Håll obesmittad Bruden!
„I hvita andeskruden
„Hon snart skall möte med sin brudgum göra,
„Och, lyft från Jordens dalar,
„sitt intåg hålla i hans blåa salar.”
O, fjärran öfver gruset
Den helga staden prålar —
Han ler i hoppet, lik en dag, som randas —
Där öfvervanskligt ljuset
Från Pärltak återstrålar
Och himmelsk vårluft öfver nejden andas,
Där gullpalatsen blandas
Med skumma cederparker,
Där änglaharpor klinga,
Och silfverklockor ringa
Till bords med Jovas fromma patriarker,
Och lifsens strömmar flyta
Och ambravindar krusa deras yta.
Här evigt den sig gläder
Som ej på Jorden trälar,
I svarta brott ej fläckar sina händer.
I ljusa högtidskläder,
De trognas syskonsjälar
Gå, hand i hand, på Evighetens stränder.
O! dit i glädjens länder,
Min ande ock skall ila,
I lifvets bad forskönas,
Med himlarosor krönas
Och säll i Edens cederskuggor hvila.
Han under pröfningsåren
Ju följde oskuld och Natur i spåren.