Fången, på sin låga bädd
Låg i häktets valv:
Nattens måne, blek och rädd,
Mellan stormmoln skalv.
Knarrande för vädrens lek
Tornets flagga ljöd.
Ugglan i en hålig ek
Sjöng om kval och död.
Fången glömde allt sitt ve.
Löst ur sina band,
Han i drömmen vandrade
Genom blomsterland.
Fåglarne från varje häck
Hördes kvittra där.
Mellan liljor dalens bäck
Löpte, blå och skär.
Rankorne av klasars mängd
Tyngdes vänligt ned.
Rosen kring den stilla ängd
Himmelsk vällukt spred.
Vännen med en fylld pokal
Milt i skuggan log.
Älskarinnan i en dal
Glad sin luta slog.
Men av tunga riglars gny
Fången snart blev väckt.
Ljus var redan österns sky,
Månens lampa släckt.
Och han fördes till sitt mål,
Böjde hjässan ned
För den lyfta bilans stål,
Drömde aldrig mer.
Arma fångar äro vi
Här på världens ö.
Drömma städs att sälle bli,
Vakna opp och dö.