Quällens gullmoln fästet kransa.
Älfvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Necken
gigan rör i silfverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga hvilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:
"Arma Gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må lifva
Skall Guds barn dock aldrig blifva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets Änglar i det höga,
Aldrig skådar dem ditt öga."
Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja,
Gigan tystnar. Aldrig Necken
Spelar mer i silfverbäcken.