Nyss till violen så min tuktan ljöd:
»Du lilla tjuf, hvar har din doft du tagit,
Om ej från hennes läpp? Den purpurglöd,
Du öfver dina mjuka kinder dragit,
I hennes blod för starkt du färgat röd.»
Så liljan snattat färg af dig från handen,
Och mejrams knopp gjort i ditt hår sin fångst;
Törnrosors här stod rädd på blomsterlanden,
En rodnande af skam, en hvit af ångst;
En tredje doft från dina läppar röfvat
Och stod der nu, på en gång hvit och röd;
Men se, till straff för brottet, hon föröfvat,
En mask i blomman gnagde henne död.
Fler blommor såg jag, — ingen mot mig log,
Som färger eller doft från dig ej tog.