Är jag vid lif, att skrifva på din graf;
Eller är du, då jag i jorden frätes,
Ditt minne aldrig dock skall gå i qvaf,
Om också sjelf fullkomligt jag förgätes.
Ditt namn odödligt lif här nere får,
Då jag, försvunnen, med all verlden glömmes;
Mig jorden blott en vanlig graf består,
Då du i efterverldens ögon gömmes.
Din grafvård skall då bli min ädla sång,
Der än ej födda ögon läsa orden,
Och framtids tungor prisa dig en gång,
När allt, som andas nu, är dödt på jorden.
Du lefva skall — dertill min dikt är grund —
Der lifsluft lefver mest, i menskors mun.