Är det din vilja, att i nattens stund
Din bild mitt trötta ögonpar skall väcka?
Säg, önskar du att bryta af min blund,
Då skuggor, lika dig, mig ständigt gäcka?
Är det din ande, som så långt från dig
Du sänder bort att hvad jag gör ransaka,
Att peka skam och lättja ut hos mig,
Hvaröfver sedan du kan svartsjukt vaka?
O nej, fast rik, din kärlek är ej stor:
Det är min kärlek, som mig håller vaken.
Den trogna kärlek, i mitt hjerta bor,
För din skull gör mig sömnlös — det är saken.
Här vakar jag för dig, du vakar der,
Långt bort från mig, — men andra allt för när.