Hur mycket skönare tycks skönhet blifva,
När troheten dess ljufva prydnad är;
Skön rosen syns, men mer den mäktar lifva
Med ljufva doften, som den i sig bär.
Har nyponbusken ej så herrlig drägt
Som nå’nsin rosen, när af doft hon droppar?
Den gror med taggar, och för sommarns fläkt
Den öppnar lika lekfullt sina knoppar.
Dock, den har ytan blott, hvarpå vi blicke,
Och derför är den glömd och blir till stoft,
Försmådd af andra. Så gör rosen icke:
Den blir i döden sjelf till ljufligt doft.
Så, yngling, när din skönhet är förgången,
Din trohet skall som doft bo qvar i sången.