Så kan jag lätt, när det bär bort från dig,
Ursäkta hästen, som af tröghet syndar.
Hvi skall jag från din sida hasta mig?
Förr’n hem jag far, är väl ej värdt jag skyndar.
O då, — hvad miskund hoppas djuret på,
När största snabbhet skall mig långsam tyckas?
På stormens rygg jag toge sporrar då,
Det stiltje blir att bort på vingar ryckas.
Då håller ingen fåle jemna skridt,
Ty längtan, sjelf en racehäst utan make,
Ej tungrodt stoft, skall gnägga vid min ridt! —
Dock — så urskuldar kärleken min krake:
»På väg från dig, istadig var han då,
Till dig jag ilar sjelf, och han får gå.»