Kan sångmön sakna ämne att besjunga,
Då du än andas, du, som för min dikt
Dig sjelf som ämne lägger på min tunga,
För hvardagssånger af för mycken vigt?
Dig sjelf du tacka må, om du hos mig
Har funnit något, som är läsning värdigt;
Ty hvem kan icke skrifva skönt om dig,
Då diktens lif först genom dig är färdigt?
Den tionde bland sångens mör du blifve,
Mer värd än de, som hjelpa rimmarnöd;
Och den dig ropar an, du honom lifve
Att skapa rytmer af evärdlig glöd.
Undgår min enkla sång kritikens ris,
Då vare mödan min, men ditt allt pris.