Jag tillstår det, vi måste vara tvenne,
Fast odelbar vår kärlek är och en;
Så skall den fläck, som häftar på mitt änne,
Förutan dig jag bära helt allen’.
Uti vår kärlek fins ett enda tycke,
Men i vårt lif ett agg oss skiljer åt;
Det splittrar ej i tu vår känslas stycke.
Men stjäl dock solskensstunder från vår stråt.
Ej längre törs bekant med dig jag vara,
Att min begråtna skuld ej skändar dig;
Och öppna vänskapsprof bör du bespara,
Att ej din heder röfvas bort af mig.
Dock gör ej så; jag älskar dig så mycket,
Att ock ditt goda namn är med i tycket.