O själ, du centrum i min syndakropp,
Narr för de upprorsmakter, som dig kläda,
Hvi tär du sjelf i qval och brist dig opp,
Och söker dock med prål din yta städa?
Hvi skall du, då så kort den är, din stråt,
Så mycket på ditt svaga hus använda?
Skall maskars här, som ärfver denna ståt,
Förtära den? Skall så ditt jordlif ända?
Nej, derför lef, min själ, på kroppens kost,
Och af hans lidande må du dig froda.
Byt till dig himmelsk höjd för jordisk rost,
Rik i ditt inre, arm på verldens goda.
Då tår du döden, liksom menskor han,
Och när han dött, då dör ej någon man.