Var klok som du är grym, låt ej med tvång
Mitt långmod i otålighet förvandlas,
Ty sorgen skapar ord, af ord blir sång,
Som sjunger om, att skonslöst jag behandlas.
Låt mig få lära dig, att bättre är,
Fast ej du älskar, låtsa som du gör det,
Liksom en sjuk, när det mot döden bär,
På bättring tror och helst af läkarn hör det.
Ty gör du mig förtviflad, blir jag tokig
Och stör kanske med elakt, prat din ro;
Men denna verld är vriden nu så krokig,
Att galna öron galet pladder tro.
För bådas väl, se rakt mig i mitt öga,
Fast stolta hjertat dervid känner föga.