Vore min kärlek blott ett rangens barn,
Då irrade den kring, ett skyddlöst väsen,
En lyckans kastboll, snärjd i tidens garn,
Bland blommor blomma eller gräs bland gräsen.
Nej, långt den dväljs från alla ödets slag;
Den suckar ej i prakt, den skall ej falla
För hugg, som äro slafvars obehag,
Hvartill nu tidens mode oss tyckes kalla.
Den liknar icke kättersk politik,
Som blott till några timmars tjenst man lurar,
Men ensam står den med sin klokhet rik, —
Gror ej i hetta, dränkes ej i skurar.
Att vittna det, du tidens narr, stig fram,
Som dör gudsnådlig, se’n du left i skam!