De rader, förr jag skref, låg lögn uti, —
De sade, jag kan ej mer kär dig vinna;
Men se, då visste jag ej grunden, hvi
Min flamma nå’nsin skulle högre brinna.
Men efter tiden i millioner fall
Upplöser löften, ändrar kungars lagar,
Gör skönhet blek, gör viljestyrka kall
Och böjer sinnets kraft på gamla dagar, —
Hvi fick jag ej, när dock jag kände det,
Utbrista: »nu jag varmast håller af dig!»
Jag var blott säker på osäkerhet,
På nuet, ej hvad nästa timme gaf mig?
Amor är barn: fick derför ej min text
Fullvuxen göra den, som jemt har växt?