Säg ej, min kärlek är afguderi
Och att, en afgud lik, min vän tillbedes,
Fast all min sång, min ros blott en kan bli, —
Till en, om en, och aldrig annorledes.
God är min vän, i dag, i morgon god,
Och trofast bli till dödens stund han ämnar.
Derför besjunger jag med trofast mod
Blott ett, och all förändring gladt jag lemnar.
Skön, trofast, god är all min poesi,
Skön, trofast, god, i nya toner satta;
All min uppfinning tömmer sig deri, —
En treklang, som i sig en verld kan fatta.
Skön, trofast, god så ofta stått allen’:
Tills nu de trenne aldrig bott hos en.