Du tröga sångmö, då du glömmer rent,
Hur sant och skönt förliks, — hur undgå tadel?
Båd’ sant och skönt är hos min vän förent,
Liksom hos dig, och deri bor din adel.
Kanhända, sångmö, vill du svara så:
»Det sanna har en färg, som ej föryttras.
Det sköna utan puts är sant ändå;
Men bäst är bäst, om ej de sammangyttras.»
Då han ej pris behöfver, tiger du?
En lumpen ursäkt! Ty på dig beror det,
Att göra gyllne grift onödig ju
Med sådant lof, att efterverlden tror det.
Så gör din skyldighet: hur, lär dig jag,
Att framtid honom ser som vi i dag.