Hvarför varnen I mig alla,
anande mitt hjertas brand?
Sjelfva hafvets vågor kalla
sucka vid en blomsterstrand.
Varnen lågan, när hon flammar
ur sin krater, vild och fri:
kanske uti bergets kammar
fängslen, qväfven henne I?
Fåfäng varning! Fåfäng fråga!
O jag varnar nog mig sjelf,
öser vatten på min låga
ur förståndets kalla elf.
Men så gerna kan jag dämpa
ljuset, uti solen lagdt.
Det är fåfängt till att kämpa
mot den höga himlamakt.
Dock i all min dolda smärta
hviskar i min själ en röst:
„detta känslofulla hjerta
lade Gud uti ditt Bröst.
Uti lågor skall det skäras:
som en phenix fritt och tryggt
skall det brinna och förtäras
på det bål, som sjelf det byggt.
Ur sitt stoft förskönadt åter
upp till himlarna det far,
och jag tror, att Gud förlåter
om än Hennes bild är quar.”
Assar Lindeblad.
