Dagen hvilar skönt
öfver sommargrönt:
ljus och lif i hvarje blomma spritter.
Uti vänligt sken
på sin gröna gren
sångens fjäderhamn i drömmar sitter.
O hvad lust och lek,
jubelskri och smek,
kärlek, blomsterdoft och fogelqvitter!
Sköna sol, som ser
mildt på sångarn ner!
o hvad glädje i mitt bröst du sprider.
Hur jag älskar dig!
Kan du glömma mig,
när i purpurglöd du från mig skrider?
Ack, på dig ännu
tänker jag: blott du
lefver i mitt hjertas hesperider.
Se, när dagen gryr,
sångens kärlek flyr
dig till möte ifrån poppelskogen.
Der i nattens ro
vid en dufvas bo
har jag sjungit, har jag drömt så trogen.
Luften var så sval,
men din näktergal
brann, till offerflamma redobogen.
Ack, jag såg din blick,
fast du från mig gick:
hvem kan väl ditt hulda öga glömma?
Nattens stjernekrans
bar din återglans,
och min längtan gjöts i suckar ömma.
Hvarje suck blef sång,
verlden blef mig trång,
och jag ville vid din barm mig gömma.
Vid din barm i glöd,
uti lust och nöd,
o hur skönt att omkring jorden tåga:
Hur jag skulle då
sjunga i det blå,
mätande den höga himlens båga!
Dock jag brinner här
Lika glad och kär:
sången är, som du, en evig låga.
Assar Lindeblad.
